Jag står och svetsar hela dagarna, åker hemifrån kl. 5:45 och är hemma runt 17:30. Under denna tid har Annika städat, diskat, tvättat tagit hand om William och har lagat mat tills jag kommer hem.  Jag tycker det känns så himla orättvist, men jag kan tametusan inte vara vaken längre än max kl. 22.00 för att orka med nästa dag. Men såhär ska det väl vara resten av livet tillslut. William går på dagis vid det här laget, men jag tycker ändå att Annika ska ha en stor eloge för hur det är just nu. Egentligen begär jag inte ett dugg utav henne förutom att hon tar hand om William. Jag skulle inte bry mig ett dugg om hon bara låg på soffan hela dagen och glodde på tv. Jag är så förjordat trött när jag kommer hem och känner att jag bara vill lägga mig ner och självdö. Därav prestationsångest.

Pricken över i är att jag har alltid varit lite utav en ensamvarg och vill vara själv så ofta jag får chansen, men den chansen finns inte längre.
Det är full fart på utbildningen med svetsar som smattrar, stora plåtsaxar som dundrar och ilande, öronbedövande slipmaskiner. Sen är det en trång och plågsam bussresa hem från Norrköping till William som kan vara på dåligt humör.  Då gör jag allt jag kan för att avlasta Annika som har haft en minst lika jobbig dag. Men hon kan däremot välja att inte städa, tvätta, diska och laga mat. När jag är i Norrköping så är jag bara där. När jag slutar 12:30 på Fredagarna skulle jag allra helst bara vilja komma hem och slänga mig på soffan, slå på en film och mosa i mig snacks, dricka och snus som den gris jag är. Bara vara. Men då tar ångesten tag i mig med sina kalla klor och drar mig våldsamt ur soffan och beordrar mig att göra nånting vettigt.

En vacker dag är det väl jag som ska vara föräldraledig men jag har bara svårt att förstå hur det skulle bli just nu, det känns bara som Annika gör allt och jag missar så mycket av Williams livsäventyr.

… så William och jag ska: Kolla på skräckfilm, äta godis, glass och inte borsta tänderna. Efter det ska vi röka, åka moppe utan hjälm och gå ut utan mössor mitt i natten. Nej, det ska vi inte alls… Annika fick ”Sömn” i sin kalenderlucka idag. En kalender som hon har gjort med en belöning under varje lucka. SÅ -ikväll ska hon få sova 8timmar i sträck ostört medans jag tar hand om lille William… Det kan hon behöva, min lilla solstråle.

det är att ha såhär småbarn. Iallafall för mig, som man. Han skiter väldigt ofta och det händer inte allt för sällan att han väljer att kissa på pappa när jag tar bort blöjan… Mitt i ett byte är det inte ovanligt heller att han lägger en klutt. Eller som han gjorde på svärmor/mormor Britt – välja att lägga en riktigt såsig smet i handen när hon håller honom om stjärten. Britt: Men fy, William Pappa: (Det är pappas pojke) … Nejvars.

Men jo, jag hade målat upp för mig världens svårigheter med småbarn, att dom är så lealösa och det är svårt och klä på och allt såntdär praktiskt -men det är faktiskt inte alls så svårt. Han är världens tystaste lilla försyntaste lilla fjärt man kan tänka sig. Han skriker aldrig och han klagar aldrig.
Han är nöjd, han har det han behöver -Sömn, tutte och möjligheten att bajsa och kissa precis vart han vill.
Påminner mycket om pappas önskemål här i livet…

Annika å andra sidan har det ju lite kämpigare… Inte så lite heller… Hon måste ju upp och kasta fram tuttarna mitt i natten till det lilla livet…

Idag åkte vi tillbaks med William till US för att göra en undersökning för Williams gulsot.
Det visade sig att värdena hade stigit igen och det var bara att återvända till UV-lampan.
Stackarn, han hatar verkligen den där lilla lådan han får ligga i.
Men nu kommer det nog gå bättre för båda två. Annika tyckte inte alls att det var särskilt kul, och det förstår jag för det finns inte ett dugg att göra medans William ligger i ufo’t…
Nåt som gjorde henne glad dock var att hon kom precis till lunch! Förhoppningsvis behöver han inte ligga däri så länge. Vi får helt enkelt se…

Inatt hade vi nog besök från andra sidan hos oss igen.
Jag vaknade till av att jag hörde nån snutta åt William och säga ”Mm, heeeeej…”
Givetvis antog jag direkt att det var Annika… Men hon låg brevid mig!
Senare när Annika går upp för att gå på toa hör hon nåt som stökar i kontoret.
Ungefär som nån vart överaskad och försökte gömma nåt.
Det skrämmer oss inte, men det ‘överaskar’ oss, och vi vill inte springa rakt in i ansiktet på nånting som vi egentligen inte skulle vilja se…

Igår fick äntligen William och Annika komma hem. Allting har gått bra sedan dess han ammar och bajsar friskt och allt funkar bra! Hemfärdsmössan var dock större än hela honom, men en bild fick det bli!
När vi kom hem åkte jag direkt till affären och köpte mat. Annika gnällde så under förlossningen
om att hon var så himla sugen på kött! Det minsta jag kunde göra var att laga en ordentligt god middag åt henne. Det fick bli pepparbiff med rucolasallad och kroketter med bearnaisesås! Mumma!

Mamma och William ligger och myser på soffan. Något trötta båda två…

Idag kom far, bror och Heléne på besök med massa gåvor till William.
William sov mest hela tiden, men han uppskattades lika mycket för det!

När William blir stor ska han ha lika många tattueringar som sin farbror!

Här kommer några bilder ifrån BB en liten liten filmsnutt bjuds det på också…

Han är lite grinig och trött han har skrikit och gäspat om vart annat…
Han upplevs relativt röd!

Ansiktsbild då!

Skämtsamt kallar vi honom vårt lilla ufo.  Eller vårt ljus i mörkret…. Hoppas ni inser humorn…

”Jag har en plan! Jag behöver 97 gul-vita överkast, 52 jättestora röda mössor och en flyktväg! 97 gånger 52 är lika med hmm.. *mummel*… och 5044 flaskor välling… ” Lysande, Sickan!

Zzzzzzzzzzzzzzzzzz…

(Läs mer…)

Det har nu visat sig att William har åkt på Gulsot. Inget att oroa sig för egentligen, det är vanligare än man tror. Personligen målade jag upp en ganska sned och dramatisk bild på hela situationen.
Barnmorskan konstaterade att vi kunde kalla det spädbarns-gulsot istället eftersom jag tyckte det lät så himmelens dramatiskt – GULSOT!.  Idag har han tagit blodprover två gånger, en gång på morgonen, då jag inte var där, och sedan fick jag hjälpa läkaren senare på kvällen. Annika tyckte det var lite obekvämt för han låg så försvarslöst där när de stack nålar i kroppen på honom. Dessutom så har vi en barnmorska däruppe som pratar jättedålig svenska, springer in i dörrposter, hämtar fel verktyg och glömmer verktyg.
De andra barnmorskorna verkar inte ha så höga förväntningar av hennes sysslor.
”Vem har tagit 3 stick i handen här?” och så har vi sagt vem det var och då har de bara suckat och sagt ”Ah.”.

Lösningen på gulsoten är då att han får ligga i en liten tyg-påse. Alltså, inte en tygpåse pensionärerna handlar med på ICA Maxi utan en liten sovsäck kan man säga. Han ligger alltså i denna säck i en vagn som sänder ut UV-strålar underifrån. Hängde ni med?  Så det var inte så himla hemskt som jag hade trott.
Det absolut absolut värsta som kan hända är att det blir blodbyte. Det händer väldigt sällan.
De tror att de kan räcka att han ligger så tills imorgon.

På vägen hem ifrån BB gick jag förbi mina mycket omnämnde vänner Johan och Fia för att rensa huvet lite och pratade av mig.  Det blir lite känslosamt emellanåt och min upplevelse på BB känns lite pressad när man har fyra hundra proffesionella barnmorskor som tittar när man byter blöjor och klär av honom osv.
”RING SOC NÅGON! DEN HÄR FÅNIGA DÅREN I RUM 8:2 KAN TAMEFAN INTE ENS BYTA BLÖJOR!”
Hursom helst, hos Johan och Fia var det lika trevligt som vanligt och vi pratade tills klockan var halv tolv och det slutade med att Johan och jag åkte till Donken och käka varsin QP hemma hos oss.

Nu ska jag umgås med vårat husspöke som ränner omkring och petar på saker så det låter ruggigt.
Det är hans grej, skulle jag fråga honom vad han gör så skulle han kort sagt svara; ”Petar på saker.”
Skulle jag fråga varför skulle han lättsamt svara; ”Det låter ruggigt.” Skämt och sido, ibland är han fan jobbig. Allra helst när man är ensam och inte kan skylla ljud på nån annan. VIK HÄDAN HÄR KOMMER EN PAPPA!

Ja, när den dan kommer när William har hotat nån annan pojke med att säga till pappa. Det är jag.
Ska jag behöva slå andra barn då för att inte göra min son besviken, eller ska jag inte slå andra barn och göra min son besviken och i sin tur kanske mobbad för att hans pappa är en fegis? Lätt – slå andra barn.. Eller hur?