Jag står och svetsar hela dagarna, åker hemifrån kl. 5:45 och är hemma runt 17:30. Under denna tid har Annika städat, diskat, tvättat tagit hand om William och har lagat mat tills jag kommer hem. Jag tycker det känns så himla orättvist, men jag kan tametusan inte vara vaken längre än max kl. 22.00 för att orka med nästa dag. Men såhär ska det väl vara resten av livet tillslut. William går på dagis vid det här laget, men jag tycker ändå att Annika ska ha en stor eloge för hur det är just nu. Egentligen begär jag inte ett dugg utav henne förutom att hon tar hand om William. Jag skulle inte bry mig ett dugg om hon bara låg på soffan hela dagen och glodde på tv. Jag är så förjordat trött när jag kommer hem och känner att jag bara vill lägga mig ner och självdö. Därav prestationsångest.
Pricken över i är att jag har alltid varit lite utav en ensamvarg och vill vara själv så ofta jag får chansen, men den chansen finns inte längre.
Det är full fart på utbildningen med svetsar som smattrar, stora plåtsaxar som dundrar och ilande, öronbedövande slipmaskiner. Sen är det en trång och plågsam bussresa hem från Norrköping till William som kan vara på dåligt humör. Då gör jag allt jag kan för att avlasta Annika som har haft en minst lika jobbig dag. Men hon kan däremot välja att inte städa, tvätta, diska och laga mat. När jag är i Norrköping så är jag bara där. När jag slutar 12:30 på Fredagarna skulle jag allra helst bara vilja komma hem och slänga mig på soffan, slå på en film och mosa i mig snacks, dricka och snus som den gris jag är. Bara vara. Men då tar ångesten tag i mig med sina kalla klor och drar mig våldsamt ur soffan och beordrar mig att göra nånting vettigt.
En vacker dag är det väl jag som ska vara föräldraledig men jag har bara svårt att förstå hur det skulle bli just nu, det känns bara som Annika gör allt och jag missar så mycket av Williams livsäventyr.