Annika började ju som sagt få sammandragningar på natten innan, vi rinde barnmorskan och frågade vad vi skulle göra, och de tyckte vi skulle ta det lungt och vänta och se.
Timmarna gick och vi tittade på film och Annika hade sammandragningar hela tiden.

Hon badade lite emellanåt för att lindra sammandragningarna lite. Tillslut började det blöda när hon gick på toaletten så det blev ett samtal till barnmorskan igen -nu var det dags att komma in! Vi ringde vår gode vän, och för dagen – chaufför Johan som kom inom 10 minuter, och ytterligare 10 minuter efter det så var vi på ett rum på förlossningen.  Vi fick en super trevlig barnmorska som hette Lina Nånting. Vad gjorde henne så trevlig då undrar du nu, ptja säger jag. Jag vet inte riktigt, hon var en skön tjej.
Ingen genomtråkig rysk kulstöterska som bara pekar och knuffas som jag har fått känslan av att så är en barnmorska.  Hon var jättebra på alla vis, bjöd på glass till Annikas stora förtjusning och var allmänt trevlig, det var inte bara helt yrkesmässigt, hon berättade lite om sig själv och så, det vart genast mycket lättare att slappna av då- tycker iallafall jag.

Lina började göra undersökningar på Annika så fort vi kom in och vi fick veta att
Annika var 5cm öppen. ”Ni blir nog föräldrar inatt”.
Annika och jag bara tittade på varandra, och vi kunde inte annat än storle. Lina och hennes assistent började koppla in sladdar och fästa massa prylar på magen på Annika så de kunde mäta sammandragningar och barnets hjärtslag.
Hjärtslagen var jämna och fina hela tiden.

Efter nån timme till, så kom det riktigt starka värkar så de fick kalla på narkos, lustgas hjälpte knappt inte längre. Några minuter efter det dyker en narkosläkare upp. Den kom precis vid rätt tillfälle. Annika hade inte pallat en sammandragning till, och det var nära att hon inte ens skulle kunna fått en EDA. Jag var i andra tankar då så jag minns inte riktigt varför. Tror det var för att hon kanske skulle ha varit för öppen för EDA annars.

Jag har aldrig varit så imponerad av någon innan som jag var av Annika den här kvällen.
Inget har någonsin, och kommer förmodligen aldrig imponera på mig så.
Och jag vet att det här har skrämt henne och ändå gjode hon det så himla bra.
Hon gjorde allting helt rätt och fick mycket beröm efter förlossningen för det.

Vid 2:46 ploppade han ut, med ett plask! Och dök rakt in i en superfin mössa.
Han vägde 3250g och var 50cm. Och känslan var enorm!
Jag fick äran att klippa navelsträngen!

Kvällens andra höjdpunkter var när Annika hade sugit lustgas och sa:
”Luke! I am you’re father!” med dov lustgas-röst.