Det börjar bli intressant att åka tåg och buss och analysera människor. Bara sitta med och lyssna och titta… Igår såg jag nåt så fint. Jag, som alla vet har en utvecklingsstörd lillebror, så jag kanske ser saker och ting på ett annorlunda sätt. Hursomhelst, det klev på en liten herre på bussen i en illgrön reflexväst, jag tänkte först inte på det men sen såg jag att han hade Downs Syndrom. Han satte sig brevid en annan herre och log och sa hej. Hej, sa den andre mannen och log på ett visst sätt, varken ledsamt för den lille mannens missöde eller påklistrat glatt. Den lille mannen la ner nånting framför sina fötter och tittade på den andre mannen och log och nickade bestämt, den andre mannen nickade tillbaks likadant sen suckade båda två och tittade ut genom fönstren åt varsitt håll. Det var helt enkelt två människor av samma värld men samtidigt ändå i två helt olika världar. Den ene kostymprydd kontorsråtta och den andre iklädd reflexväst på väg hem från dagcenter. Det var bara härligt och se lite acceptans. Jag tycker det är alldeles för sällan man ser sådant. Även att det bara var så lite. Lite kan göra mycket!