Nu har jag stått och svurit på pinnsvetsen i snart en månad, och idag (äntligen) så klarade jag uppgiften jag tjata om igår. Jag var fast besluten på att göra tre snygga plåtar att lämna in för godkänning. Sagt och gjort! Gjorde det med glans! Det betyder alltså att jag avancerar till TIG-svetsen (yei). Väl instruerad om den nya svetsen och dess tekniker och funktion så sätter jag igång och det tar väl en timme sen börjar jag sakna pinnsvetsen. TIG var så himla glassigt. Nu har jag lyxen att få sitta ner och slippa massa dunder och brak. Nu är det tyst…. för tyst! Inte ens svetsen låter ett dugg. Inget slagg-hackande behövs och det känns bara så… Ovanligt. Ända ljudet jag gör ifrån mig nu är typ när jag tar två små 2mm tunna plåtbitar och försiktigt lägger dem längst med varandra. Så o-matcho svetsmetod.  En jämnförelse:

Pinnsvetsen:

Bank, bank, bank, BANK-svordom-BANKBANK-klick-PTSCHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHH!!!!!!

TIG:

… klick?