Jag står och svetsar hela dagarna, åker hemifrån kl. 5:45 och är hemma runt 17:30. Under denna tid har Annika städat, diskat, tvättat tagit hand om William och har lagat mat tills jag kommer hem.  Jag tycker det känns så himla orättvist, men jag kan tametusan inte vara vaken längre än max kl. 22.00 för att orka med nästa dag. Men såhär ska det väl vara resten av livet tillslut. William går på dagis vid det här laget, men jag tycker ändå att Annika ska ha en stor eloge för hur det är just nu. Egentligen begär jag inte ett dugg utav henne förutom att hon tar hand om William. Jag skulle inte bry mig ett dugg om hon bara låg på soffan hela dagen och glodde på tv. Jag är så förjordat trött när jag kommer hem och känner att jag bara vill lägga mig ner och självdö. Därav prestationsångest.

Pricken över i är att jag har alltid varit lite utav en ensamvarg och vill vara själv så ofta jag får chansen, men den chansen finns inte längre.
Det är full fart på utbildningen med svetsar som smattrar, stora plåtsaxar som dundrar och ilande, öronbedövande slipmaskiner. Sen är det en trång och plågsam bussresa hem från Norrköping till William som kan vara på dåligt humör.  Då gör jag allt jag kan för att avlasta Annika som har haft en minst lika jobbig dag. Men hon kan däremot välja att inte städa, tvätta, diska och laga mat. När jag är i Norrköping så är jag bara där. När jag slutar 12:30 på Fredagarna skulle jag allra helst bara vilja komma hem och slänga mig på soffan, slå på en film och mosa i mig snacks, dricka och snus som den gris jag är. Bara vara. Men då tar ångesten tag i mig med sina kalla klor och drar mig våldsamt ur soffan och beordrar mig att göra nånting vettigt.

En vacker dag är det väl jag som ska vara föräldraledig men jag har bara svårt att förstå hur det skulle bli just nu, det känns bara som Annika gör allt och jag missar så mycket av Williams livsäventyr.

Idag var jag nära att kasta in handduken på utbildningen. Jag har kört samma uppgift/läge i snart 9 dagar. Alltså, rör mot plåt i vertikal riktning. Översidan är inga problem, det blir rätt okay. Men sen när man ska svetsa under och upp på rör då blir det fasen jobbigt. Ställningen jag sätter upp allting på är alldeles för kort för mig så jag kan ju inte stå normalt för att köra den delen, jag får helt enkelt sitta på knä eller på en gammal pall och det blir bara fel, fel, fel, och fel. När det väl går bra och man tänker ”jaaa, äntligen! den här kommer bli bra!” så ballar svetsf*nskapet ur och pyttsar ut 3000 ampere för mycket och det smattrar och sprakar och bränner stora diken. TERAPI!

Allt detta skiter sig bara för att jag har blivit ‘befodrad’ till TIG-svetsen när jag har klarat den här uppgiften. Man får väl skylla på att det är Måndag eller nåt. Det är bara så s*tans irriterande. Som att jag inte är trött på uppgiften redan. Jag tröttnade på den för 5 dar sen. Då gick det t.om. bra!

För övrigt så är utbildningen bara pi** och sk*t. Verktygen funkar inte som dom ska och lärarna är fullt upptagna med att göra sina egna projekt vid sidan om. Så vill man ha hjälp får man helt enkelt gå till dem. Vi fick nya hjälmar för några dagar sedan till allas stora glädje. För dom vi hade var helt slut, dom var trasiga på alla tänkbara sätt. Men, dom här hjälmarna vi fick nu har inget sikt-glas. Hurra! Det är bara att ta sikte, fälla ner blänk-skyddet och hoppas på det bästa och det går ‘sådär’. Tänk själv att vifta omkring med en 2mm tunn pinne på ca 40cm och försöka träffa nånting litet i totalt mörker. Som värsta Harry Potter… Abrakadabra sim-sala-svets!

Men det är väl bara att GILLA LÄGET! Jag ska f*n inte misslyckas IGEN.