Idag har jag gjort nånting som jag aldrig har ids göra innan. Jag tog ton mot en komplett främling. Det rann över helt enkelt.

För några dagar sedan läste jag en insändare i Metro att det var en kvinna där som tyckte det var så nedrans jobbigt med alla ungdomar som promt ska spela sin vrickade musik så högt som möjligt på bussarna, under tiden jag läste det här så instämmde jag för mig själv med henne till punkt. Idag när jag åkte hem, lagom sådär dåsig och sätter mig på tåget för att blunda, och slappna av och förhoppningsvis få mig en tupplur så stolpar det in en såndär tuff svartklädd kille med långt äckligt svart hår och sätter sig snett bakom mig och öser på med massa dödsmetal, givetvis då utan hörlurar, typiskt jävla ”lyssna på min sjuka musik, jag är sjuk i huvet och ni är rädda för mig”. Jag bryter samman… Varpå jag vänder mig om och säger ”Hörredu, Lordi! Kan du sänka eller stänga av den där skiten?” Killen stirrar förvånat på mig och stänger omedelbart av musiken och tittar inte mot mig en enda gång till under resans gång.  Resten av passagerarna tittar underlättat på mig med en tackande blick. Fan vilken hjälte jag är.
Sen sov jag lite…

Jag slog ett slag för fred på tåget för mig och insändaren i Metro.