Det har nu visat sig att William har åkt på Gulsot. Inget att oroa sig för egentligen, det är vanligare än man tror. Personligen målade jag upp en ganska sned och dramatisk bild på hela situationen.
Barnmorskan konstaterade att vi kunde kalla det spädbarns-gulsot istället eftersom jag tyckte det lät så himmelens dramatiskt – GULSOT!.  Idag har han tagit blodprover två gånger, en gång på morgonen, då jag inte var där, och sedan fick jag hjälpa läkaren senare på kvällen. Annika tyckte det var lite obekvämt för han låg så försvarslöst där när de stack nålar i kroppen på honom. Dessutom så har vi en barnmorska däruppe som pratar jättedålig svenska, springer in i dörrposter, hämtar fel verktyg och glömmer verktyg.
De andra barnmorskorna verkar inte ha så höga förväntningar av hennes sysslor.
”Vem har tagit 3 stick i handen här?” och så har vi sagt vem det var och då har de bara suckat och sagt ”Ah.”.

Lösningen på gulsoten är då att han får ligga i en liten tyg-påse. Alltså, inte en tygpåse pensionärerna handlar med på ICA Maxi utan en liten sovsäck kan man säga. Han ligger alltså i denna säck i en vagn som sänder ut UV-strålar underifrån. Hängde ni med?  Så det var inte så himla hemskt som jag hade trott.
Det absolut absolut värsta som kan hända är att det blir blodbyte. Det händer väldigt sällan.
De tror att de kan räcka att han ligger så tills imorgon.

På vägen hem ifrån BB gick jag förbi mina mycket omnämnde vänner Johan och Fia för att rensa huvet lite och pratade av mig.  Det blir lite känslosamt emellanåt och min upplevelse på BB känns lite pressad när man har fyra hundra proffesionella barnmorskor som tittar när man byter blöjor och klär av honom osv.
”RING SOC NÅGON! DEN HÄR FÅNIGA DÅREN I RUM 8:2 KAN TAMEFAN INTE ENS BYTA BLÖJOR!”
Hursom helst, hos Johan och Fia var det lika trevligt som vanligt och vi pratade tills klockan var halv tolv och det slutade med att Johan och jag åkte till Donken och käka varsin QP hemma hos oss.

Nu ska jag umgås med vårat husspöke som ränner omkring och petar på saker så det låter ruggigt.
Det är hans grej, skulle jag fråga honom vad han gör så skulle han kort sagt svara; ”Petar på saker.”
Skulle jag fråga varför skulle han lättsamt svara; ”Det låter ruggigt.” Skämt och sido, ibland är han fan jobbig. Allra helst när man är ensam och inte kan skylla ljud på nån annan. VIK HÄDAN HÄR KOMMER EN PAPPA!

Ja, när den dan kommer när William har hotat nån annan pojke med att säga till pappa. Det är jag.
Ska jag behöva slå andra barn då för att inte göra min son besviken, eller ska jag inte slå andra barn och göra min son besviken och i sin tur kanske mobbad för att hans pappa är en fegis? Lätt – slå andra barn.. Eller hur?