… På perrongen till Norrköping idag! Det var Magnus Samuelsson i egen hög person. Jag tog några riktigt dåliga stalkerbilder för det kryllade av skitungar omkring honom som ville ha autograf. Jag ville inte beblanda mig med dem.
… Till barnmorskan på BVC för att ha krossat min kära Annikas hjärta genom att fråga henne om hon var gravid igen och lämnade mig för att rekonstruera sagda hjärta igen… Det var en fin och solig dag och när jag kom hem var det bara ett stort regnmoln över Annika
Har jättetråkigt och har precis käkat raggmunk! Bjuder på ett par bilder.
… Kommer jag få psykbryt på det motsatta könet när det gäller att uppföra sig i ansamlingar. Det har inte bara hänt en gång utan 1000ggr att man har behövt tvärnita i affären för att något fruntimmer plötsligt stannar rakt framför en utan att se sig om först. Eller att dom tar upp hela med en stor vagn och har inte alls vett om att flytta på den. Sen när du cyklar hem ifrån affären så kommer det tre-fyra tjejer på ett led rätt över hela cykelstigen, flyttar dom sig? Nej, du får cykla runt dem ut på gräset… Som han säger i Sällskapsresan; ”Måtte Djävulen ta alla fruntimmer!”
Annika är ett praktexemplar på att stanna på en femöring rakt framför en i butiken. Eller bara stå ivägen för andra. Är det bara jag som ser vart jag går i butiken? Eller är det bara jag som ställer vagnen så att andra kan ta sig förbi? Är det bara jag som slår en liten blick över axeln innan jag stannar?
… äh!
Idag var det dags att börja svetsa igen. Inte nog med att den här veckan kommer vara en dag kortare, det kommer dessutom att börja tre kvinnor/tjejer/brudar på svetsen idag. Det blir som en helt ny stämning med kvinnlig närvaro för alla män/killar/snubbar går och spänner sig och ska vara så froma och snälla de bara kan. Helt sjukt egentligen.
Annars idag så tänkte jag ge 100% för att bli klar med sista uppgiften på TIG-svetsen. Sagt och gjort. Körde hela dagen, om och om och om igen utan 14:00-rast. Och när klockan ska till och slå 16 så får jag godkänt av Charlie. Nu ska jag bara köra några enklare uppgifter på tunnare rör för att få känna på det och sen köra lite rostfritt på TIG sen kan jag börja öva för licens på både ‘svart’ plåt och på rostfritt. Efter det blir det MIG/MAG och efter det (om jag fortfarande är kvar) pinne.
Och så en bild…
Hemma från Dalarna igen. Resan gick över förväntat bra, trots att vi hade två stora väskor och en bilbarnstol och en vagn med oss på tåg och buss. Gick som på räls kan man säga! Det vart lite varmt i stugan första natten för jag är expert på att elda i kaminer – bastukaminer! Så, vi som befarades att frysa hela natten svettades istället, vid ett tillfälle gick jag upp och fläktade in kall luft genom ytterdörren men det hjälpte typ inte alls.
Begravningar är aldrig nånting man vill behöva gå på. Det kan låta lustigt men jag hann inte lära känna Magnus så väl som jag hade velat, trots detta saknar jag honom, vi hade planer för vårat spelande och vi skulle göra si och så när tiden väl var bra. Men nu finns han inte där. Det känns så lustigt att vi inte kan slutföra detta nu – aldrig. Det känns mest som att han är på nån långvarig konferens och när han kommer hem så tar vi tag i det igen. Men det är inte så. Han var en helt enkelt en sådan som man var glad för att man fick lära känna.
Vaknade precis av att Annika öppnade dörren in till sovrummet, tack och lov…
Jag hade en sån himla lustig dröm. Jag ska försöka förklara.
Jag hade varit så himla trött i veckan och hade lagt mig för att sova, jag sov väl lite med dåligt samvete för jag ville inte sova egentligen för jag visste att Annika var väldigt trött också. Jag sov väldigt lätt. Jag susade mellan sömn och vaken hela tiden och tillslut kunde jag inte uppfatta om jag var vaken eller sov. Jag gick upp för att klä på mig, och jag fick en känsla av att det var massa folk på balkongen. Jag lyfter på gardinen och ser att det står minst 10 invandrare på balkongen och huttrar i snöstormen. Jag frågar Annika lite försiktigt om det är hennes påhitt. Ja, svarar hon. Klart irriterad över att jag bara ligger och sover… Det är ett jättebra skydd från stormen för studenter. Jag vet ju hur det är svarar hon. Jag- något irriterad får väl släppa lite på det och låter dom vara kvar, fast jag egentligen bara vill öppna dörren och be hela högen försvinna illa kvickt. Sen känner jag på garderobsdörren att det är som gropar efter knytnävsslag. Sen tittar jag omkring mig och ser att det är delar och masonitflisor överallt från garderoberna. Jag undrade om jag hade fått ett vansinnes utbrott i drömmen och gått upp och slagit på dem. Men jag hade inga märken på knogarna. Jag frågade Annika vad som hade hänt. Men hon mumlar bara nånting, fortfarande klart irriterad över att jag har fått sova. Hon vimsar omkring och William är gnällig och jag har dåligt samvete… Jag ser att hon håller i bestick och jag antar att hon dukar, jag tar besticken ifrån henne för att hjälpa henne duka istället. Sen klär jag på mig mina pyjamasbyxor och går ut ur rummet in i vardagsrummet. Där får jag se en invandrartjej ligger och myser och ammar sitt barn. Jag får snedtändning och går ut till Annika helt rasande och frågar om det där också var hennes idé. Ja, svarar hon i en nonchalant och ”bara-för-att-göra-dig-förbannand”-ton. Jag statuerar med pekfingret i ansiktet på henne att då kan du fara åt helvete – jag drar nu! Jag menar allvar! Jag slänger besticken i golvet. Jag susar omkring och letar efter mina utekläder och gormar om att dom tillochmed tar över mitt hem och mitt liv! jag klär på mig, går ut och smäller igen ytterdörren och börjar gå ner för trapporna… Jag minns att jag tänkte att jag ville ju bara konstatera en sak, men nu måste jag fullfölja det. Jag saknade henne redan, inte för att ens tala om William… Sen vaknade jag med en lättnad att jag bara hade drömt…
Att det här var en sån speciell dröm var väl för att jag aldrig har kännt nåt sånt vrede mot Annika någonsin, knappt ens någonsin varit arg på henne. Det gjorde mig väldigt ledsen. Att jag hade fått tillbaks mina vredesutbrott jag brukade ha förr gjorde mig också väldigt besviken allra mest för att Annika och William måste ha sett det…
Jag är så glad att det bara var en dröm…
Ptja, vad ska man säga. Känns som jag försöker springa ifrån tiden och hinna med så mycket jag kan på utbildningen samtidigt som jag vill hjälpa Annika så mycket det bara är möjligt. Men det tär lite på krafterna.
Man har ju fått höra att man inte kommer att få nån fritid när man har en liten hemma, och jag börjar verkligen att inse det nu. Man har inte bara sig själva att tänka på längre, nu är det inte längre bara att komma hem och lägga sig på soffan, slå på en film och ligga och klia sig i skrevet. Men ångrar jag en sekund? Inte alls. Se bara på bilderna lite längre ner på sidan. Det finns väl ingenting att ens kunna ångra? Känns bara ibland som att jag vill kunna vara här mer! Sån himla dålig timing med min utbildning.
På svetsen håller jag fortfarande på med rör mot rör. Läge under-upp. Det är en plåga, men jag lyckas hela tiden, men våra lärare verkar ha hamnat i det där läget igen, då det inte släpper några vidare. Det finns en del uppgifter som de verkar ha som ‘test’ för att se hur länge folk står ut, det här är en bland de svåraste på TIG, och det var likadant med rör mot plåt i läget under-upp på pinnjäveln, fick stå hur länge som helst med den skiten också. Det är la bara att bita ihop.
Familjen då? Annika är lika underbar som vanligt och William är precis som sin mor. Underbar. I veckan nu en morgon så var han vaken när jag steg upp. Han låg emellan oss och log och jollrade med fötterna i vädret och bara skruvade sig och tittade på mig i sin lilla pyjamas. Då var det svårt att åka ifrån honom…