Ptja, vad ska man säga. Känns som jag försöker springa ifrån tiden och hinna med så mycket jag kan på utbildningen samtidigt som jag vill hjälpa Annika så mycket det bara är möjligt.  Men det tär lite på krafterna.

Man har ju fått höra att man inte kommer att få nån fritid när man har en liten hemma, och jag börjar verkligen att inse det nu. Man har inte bara sig själva att tänka på längre, nu är det inte längre bara att komma hem och lägga sig på soffan, slå på en film och ligga och klia sig i skrevet. Men ångrar jag en sekund? Inte alls. Se bara på bilderna lite längre ner på sidan. Det finns väl ingenting att ens kunna ångra? Känns bara ibland som att jag vill kunna vara här mer! Sån himla dålig timing med min utbildning.

På svetsen håller jag fortfarande på med rör mot rör. Läge under-upp. Det är en plåga, men jag lyckas hela tiden, men våra lärare verkar ha hamnat i det där läget igen, då det inte släpper några vidare. Det finns en del uppgifter som de verkar ha som ‘test’ för att se hur länge folk står ut, det här är en bland de svåraste på TIG, och det var likadant med rör mot plåt i läget under-upp på pinnjäveln, fick stå hur länge som helst med den skiten också. Det är la bara att bita ihop.

Familjen då? Annika är lika underbar som vanligt och William är precis som sin mor. Underbar. I veckan nu en morgon så var han vaken när jag steg upp. Han låg emellan oss och log och jollrade med fötterna i vädret och bara skruvade sig och tittade på mig i sin lilla pyjamas. Då var det svårt att åka ifrån honom…