”Det finns inget obehagligt med en tom lägenhet i sig men att ropa efter någon man vet borde vara där är obehagligt, för då ligger den personen död någonstans och man vet inte var. Så är det bara.”

Det är någonting jag har velat sagt själv men har inte kunnat forma meningen. John Ajvide Lindqvist gjorde det åt mig i ”By på höjden” (en av tio fristående berättelser från Pappersväggar). Jag brukar lyssna på en talbok när jag sitter på bussen och tåget till och från skolan. John Ajvide Lindqvists verk har verkligen imponerat på mig, allra helst de han läser själv (dvs. alla). Han har ett sånt underbart språk när han läser och man förstår ju hur han hade velat haft det sagt, så han läser exakt så som han har skrivit det. Det är bra. Jag har väldigt svårt för att lyssna på nånting annat nu när man är van vid John.

Nu han den äckliga vardagen uppenbarat sig igen. Sömnigt står jag och huttrar i kylan vid busshållplatsen kl. 05:40 och sen gå nån kilometer i skiten till skolan. Jag fantiserar om sommarmorgonar när man har fönstret lite på glänt och man hör fåglarna kvittra och solen steker igenom persiennerna och en sval vind av gräs och blommdoft sveper in  igenom sovrummet. Åh. Eller Fjärsbo. Man vaknar ungefär så som jag beskrev, fast man hör ljudet av frukost som dukas fram på undervåningen av nån hurtbulle. Vanligtvis Fia. Sen bara gå ut, i solen, i vilka gamla trasor som helst och bara njuta av sommaren. Kanske gå ner till jölen och känna på vattnet, kanske t.om. hoppa i för att piggna till…

Ge mig sommar!

På jobbet, skolan, whatever går det bara bra. Idag fick Andreas leka lärare när nya aspiranter började på kursen. Jag och en annan kille som började samtidigt som jag stod och tyckte synd om dem för att de fick börja med gas-svetsarna. Vi njöt faktiskt lite måste jag erkänna, för vi är så tacksamma för att vi slipper eländet. Tills en kille nickade åt mig att komma till honom och be honom hjälpa till att få igång svetsen, jag visade honom såklart, men jag tror att språket krockade lite. Han var väl alban eller nåt och verkade inte som han hade varit i Sverige så länge. Så det vart bebisspråk ”Deeen liiiiilllaaaaa blåååååa lååågan ska varaaa sååå liiiiiten som mööööjlllligggt. Det ärrrr kärnlågan”. Det var lönlöst och jag hade ingen makt över vårt missförstånd så jag gav helt enkelt upp. Låtsades vara upptagen med nånting annat och överlät honom till någon annan efter en stund av missförstånd.

Idag fick jag låna en slant av Bagarn till lite frukost och käk, jag hade i ren panik sprungit mot bussen imorse och glömt frukost, matlåda och plånbok! Så idag blev det långhare med potatis! Vad nu en långhare är för nåt är utöver mitt förstånd. Finns det kortharar och mellanharar också? Den som vet; välkommen att förklara.

Nu ska vi kanske se film, Australia eller The Day The Earth Stood Still (den har inte Annika sätt och den ser jag gärna igen)