Man kan ju undra vad pappor gör som man tror är så ångestdämpande när barnet gråter och man vaggar det lite försiktigt och säger ”Pappa är här…”. Vilket ego har man som far när man tryggt konstaterar för sitt barn att man ”är där”? Som att säga att det inte finns nånting i hela världen som kan skada pappan och barnet. Själv säger jag ”pappa är ju här”. Jag vet inte varför jag säger ”ju”, men jag tror det ska betyda att det finns ingen anledning att gråta eftersom att jag är där. Pappa är ju allt man behöver! Nästan…
Men när barnet gallskriker och är hungrig och vill amma. Då är inte pappa mycket värd längre… En räddare i nöden mot allt annat är han trots allt.