Vaknade precis av att Annika öppnade dörren in till sovrummet, tack och lov…

Jag hade en sån himla lustig dröm. Jag ska försöka förklara.

Jag hade varit så himla trött i veckan och hade lagt mig för att sova, jag sov väl lite med dåligt samvete för jag ville inte sova egentligen för jag visste att Annika var väldigt trött också. Jag sov väldigt lätt. Jag susade mellan sömn och vaken hela tiden och tillslut kunde jag inte uppfatta om jag var vaken eller sov. Jag gick upp för att klä på mig, och jag fick en känsla av att det var massa folk på balkongen. Jag lyfter på gardinen och ser att det står minst 10 invandrare på balkongen och huttrar i snöstormen. Jag frågar Annika lite försiktigt om det är hennes påhitt. Ja, svarar hon. Klart irriterad över att jag bara ligger och sover…  Det är ett jättebra skydd från stormen för studenter. Jag vet ju hur det är svarar hon. Jag- något irriterad får väl släppa lite på det och låter dom vara kvar, fast jag egentligen bara vill öppna dörren och be hela högen försvinna illa kvickt. Sen känner jag på garderobsdörren att det är som gropar efter knytnävsslag. Sen tittar jag omkring mig och ser att det är delar och masonitflisor överallt från garderoberna. Jag undrade om jag hade fått ett vansinnes utbrott i drömmen och gått upp och slagit på dem. Men jag hade inga märken på knogarna. Jag frågade Annika vad som hade hänt. Men hon mumlar bara nånting, fortfarande klart irriterad över att jag har fått sova. Hon vimsar omkring och William är gnällig och jag har dåligt samvete… Jag ser att hon håller i bestick och jag antar att hon dukar, jag tar besticken ifrån henne för att hjälpa henne duka istället. Sen klär jag på mig mina pyjamasbyxor och går ut ur rummet in i vardagsrummet. Där får jag se en invandrartjej ligger och myser och ammar sitt barn. Jag får snedtändning och går ut till Annika helt rasande och frågar om det där också var hennes idé. Ja, svarar hon i en nonchalant och ”bara-för-att-göra-dig-förbannand”-ton. Jag statuerar med pekfingret i ansiktet på henne att då kan du fara åt helvete – jag drar nu! Jag menar allvar! Jag slänger besticken i golvet. Jag susar omkring och letar efter mina utekläder och gormar om att dom tillochmed tar över mitt hem och mitt liv! jag klär på mig, går ut och smäller igen ytterdörren och börjar gå ner för trapporna…  Jag minns att jag tänkte att jag ville ju bara konstatera en sak, men nu måste jag fullfölja det. Jag saknade henne redan, inte för att ens tala om William… Sen vaknade jag med en lättnad att jag bara hade drömt…

Att det här var en sån speciell dröm var väl för att jag aldrig har kännt nåt sånt vrede mot Annika någonsin, knappt ens någonsin varit arg på henne. Det gjorde mig väldigt ledsen. Att jag hade fått tillbaks mina vredesutbrott jag brukade ha förr gjorde mig också väldigt besviken allra mest för att Annika och William måste ha sett det…

Jag är så glad att det bara var en dröm…