Ptja, vad ska man säga. Känns som jag försöker springa ifrån tiden och hinna med så mycket jag kan på utbildningen samtidigt som jag vill hjälpa Annika så mycket det bara är möjligt.  Men det tär lite på krafterna.

Man har ju fått höra att man inte kommer att få nån fritid när man har en liten hemma, och jag börjar verkligen att inse det nu. Man har inte bara sig själva att tänka på längre, nu är det inte längre bara att komma hem och lägga sig på soffan, slå på en film och ligga och klia sig i skrevet. Men ångrar jag en sekund? Inte alls. Se bara på bilderna lite längre ner på sidan. Det finns väl ingenting att ens kunna ångra? Känns bara ibland som att jag vill kunna vara här mer! Sån himla dålig timing med min utbildning.

På svetsen håller jag fortfarande på med rör mot rör. Läge under-upp. Det är en plåga, men jag lyckas hela tiden, men våra lärare verkar ha hamnat i det där läget igen, då det inte släpper några vidare. Det finns en del uppgifter som de verkar ha som ‘test’ för att se hur länge folk står ut, det här är en bland de svåraste på TIG, och det var likadant med rör mot plåt i läget under-upp på pinnjäveln, fick stå hur länge som helst med den skiten också. Det är la bara att bita ihop.

Familjen då? Annika är lika underbar som vanligt och William är precis som sin mor. Underbar. I veckan nu en morgon så var han vaken när jag steg upp. Han låg emellan oss och log och jollrade med fötterna i vädret och bara skruvade sig och tittade på mig i sin lilla pyjamas. Då var det svårt att åka ifrån honom…

The Children, 2008 av Bryrmiginte Alls med Skiteri Vem.

Ett par familjer åker ut till en stuga för att fira Jul. Plötsligt börjar alla jävla ungar att må dåligt och bli psykiska och börja attackera föräldrarna.

Känns som en skruvad variant av Fredag den 13:e fast här är det vuxna, inte lättklädda studenter som aldrig försöker ta sig ifrån platsen eller ringa sheriffen.  Man får dessutom aldrig direkt reda på varför ungarna blev som dom blev, eller så tappade jag helt och hållet intresset för att bry mig.

The Spirit, 2008 av Frank Miller (Sin City, 300) med Gabriel Macht och Samuel L. Jackson

Rookie-snuten Danny Colt återvänder från graven med avsikt att skipa rättvisa i Central City. Kort och gott.

Frank Miller är ju en snitsig kille när det kommer till att få till Comic book-känsla. Varje scen känns som hämtad ur en tidning och man kan se det framför sig hur det kunde ha sett ut i tidningen. Men den är alldeles på tok för lik Sin City, och eftersom Sin City har några år på nacken nu så kommer den förmodligen falla i glömska, för den har så sjukt mycket bättre känsla, ‘handling’, och skådespel.

Den här var kort sagt; ur-rutten. Massa larviga scener som vi frågade oss själva, här i tv-soffan, om det var meningen att det skulle vara kul… Vi ryckte bara på axlarna. Inte nog med det så krävdes det 2 försök för att plåga sig igenom den. Skitfilm säger det inte. En torr, klibbsmulig, illaluktande, varm, brungrå skithög är nog mer träffande.