Jag står och svetsar hela dagarna, åker hemifrån kl. 5:45 och är hemma runt 17:30. Under denna tid har Annika städat, diskat, tvättat tagit hand om William och har lagat mat tills jag kommer hem.  Jag tycker det känns så himla orättvist, men jag kan tametusan inte vara vaken längre än max kl. 22.00 för att orka med nästa dag. Men såhär ska det väl vara resten av livet tillslut. William går på dagis vid det här laget, men jag tycker ändå att Annika ska ha en stor eloge för hur det är just nu. Egentligen begär jag inte ett dugg utav henne förutom att hon tar hand om William. Jag skulle inte bry mig ett dugg om hon bara låg på soffan hela dagen och glodde på tv. Jag är så förjordat trött när jag kommer hem och känner att jag bara vill lägga mig ner och självdö. Därav prestationsångest.

Pricken över i är att jag har alltid varit lite utav en ensamvarg och vill vara själv så ofta jag får chansen, men den chansen finns inte längre.
Det är full fart på utbildningen med svetsar som smattrar, stora plåtsaxar som dundrar och ilande, öronbedövande slipmaskiner. Sen är det en trång och plågsam bussresa hem från Norrköping till William som kan vara på dåligt humör.  Då gör jag allt jag kan för att avlasta Annika som har haft en minst lika jobbig dag. Men hon kan däremot välja att inte städa, tvätta, diska och laga mat. När jag är i Norrköping så är jag bara där. När jag slutar 12:30 på Fredagarna skulle jag allra helst bara vilja komma hem och slänga mig på soffan, slå på en film och mosa i mig snacks, dricka och snus som den gris jag är. Bara vara. Men då tar ångesten tag i mig med sina kalla klor och drar mig våldsamt ur soffan och beordrar mig att göra nånting vettigt.

En vacker dag är det väl jag som ska vara föräldraledig men jag har bara svårt att förstå hur det skulle bli just nu, det känns bara som Annika gör allt och jag missar så mycket av Williams livsäventyr.

Idag var jag nära att kasta in handduken på utbildningen. Jag har kört samma uppgift/läge i snart 9 dagar. Alltså, rör mot plåt i vertikal riktning. Översidan är inga problem, det blir rätt okay. Men sen när man ska svetsa under och upp på rör då blir det fasen jobbigt. Ställningen jag sätter upp allting på är alldeles för kort för mig så jag kan ju inte stå normalt för att köra den delen, jag får helt enkelt sitta på knä eller på en gammal pall och det blir bara fel, fel, fel, och fel. När det väl går bra och man tänker ”jaaa, äntligen! den här kommer bli bra!” så ballar svetsf*nskapet ur och pyttsar ut 3000 ampere för mycket och det smattrar och sprakar och bränner stora diken. TERAPI!

Allt detta skiter sig bara för att jag har blivit ‘befodrad’ till TIG-svetsen när jag har klarat den här uppgiften. Man får väl skylla på att det är Måndag eller nåt. Det är bara så s*tans irriterande. Som att jag inte är trött på uppgiften redan. Jag tröttnade på den för 5 dar sen. Då gick det t.om. bra!

För övrigt så är utbildningen bara pi** och sk*t. Verktygen funkar inte som dom ska och lärarna är fullt upptagna med att göra sina egna projekt vid sidan om. Så vill man ha hjälp får man helt enkelt gå till dem. Vi fick nya hjälmar för några dagar sedan till allas stora glädje. För dom vi hade var helt slut, dom var trasiga på alla tänkbara sätt. Men, dom här hjälmarna vi fick nu har inget sikt-glas. Hurra! Det är bara att ta sikte, fälla ner blänk-skyddet och hoppas på det bästa och det går ‘sådär’. Tänk själv att vifta omkring med en 2mm tunn pinne på ca 40cm och försöka träffa nånting litet i totalt mörker. Som värsta Harry Potter… Abrakadabra sim-sala-svets!

Men det är väl bara att GILLA LÄGET! Jag ska f*n inte misslyckas IGEN.

Vaknade i morse med 38.1˚ feber. Ja, det är helt fruktansvärt… ahum… Närå, men förkylningen jag hade var bland det värsta jag har varit med om. Hade säger jag för att det har blivit lite bättre nu… Jag var tametusan helt genomtäppt. Har snortat nässpray som värsta narkomanen här hemma idag. Eftersom jag var hemma, lite sådär halvkrasslig så passade jag William medans Annika åkte till IKEA och köpte lite saker till Williams rum. Under tiden vart jag rastlös och städa, diska och plocka in och ut ur tvättmaskinen och snygga till lite här hemma. Allt för att underlätta för min käraste…

Helené skickade en bild till Annika på hennes dotter Maja hemma hos oss.
Men vad är runt Majas ansikte?
Känns lite väl mycket för att vara ex. damm eller nånting annat ”naturligt”…

Changeling, 2008 med Angelina Jolie av Clint Eastwood

En mors böner för hennes kidnappade son att återvända hem blir besvarade, men det tar inte lång tid för henne att förstå att pojken som återvänder inte är hennes.

En otroligt bra film! Jag förstår att den har nominerats till 3 Oscar och 20 andra nomineringar. Den är riktigt bra rakt igenom. Att det är en sann berättelse gör den något bizzar. Vilken sjuk värld man lever i.

Den här veckan har varit så oerhört seg. Har jobbat med en urtråkig uppgift, att svetsa rör mot plåt i vågrätt riktning, det suger kameltå! Det är bland det svåraste man kan försöka svetsa, har tagit mig en vecka att klara av den. På måndag börjar jag med den svårare. Samma princip, fast i lodrät riktning, då kommer smältan som blir att droppa nedåt, och det ska man förhindra plus att lägga en fin svets. Grannen i svetsbåset brevid höll på att bli galen på den uppgiften, han har kört den i två veckor och slutligen visade det sig att svetsen var helt kaputt! Hursomhelst hade jag tråkigt en dag och tog med mig kameran och gjorde en liten film! Det är väl inte så himla underhållande att se nån röra sig i super slowmotion. Men ptja. Bjur pån’ ändå!

Idag har vi ätit älgfilé! Tack Per och Lena! Det fick oss att inse vilken jävla smörja man egentligen erbjuds att köpa i matbutiken. Maken till fint kött. Gud. Man ville nästan inte svälja… Mumma!

Idag fick jag också gå hem tidigare från utbildningen. Varför? Jo, för att vi har kört slut på allt material! Bra jobbat! Välplanerat. De som leder utbildningen är så otrooooligt snåla med utrustning och material. Idag vart en kille i min grupp så sne på sin svets, så han tog fram ett mätinstrument för att kalibrera sin svets, och den slog fel på nästan 20 ampere. Inte konstigt att han bränner igenom plåten. I samma veva kollade vi min svets också, den slog fel på 5 ampere. Och handtagen till MMA svetsarna kostar 79 spänn, och det vill dom absoluuut inte lägga ut. Istället får vi stå och mixtra med handtagen så att de håller fast pinnen, ibland bara flyger den av när man har en jättefin svets på gång. Slipmaskinerna ska vi inte ens tala om, en del är så satans slitna så de sitter ihop med silvertejp. Mitt utsug (tänk stor vridbar ventil) i mitt bås som ska suga ut all rök när jag svetsar funkar knappt heller, så där står jag, med trynet rakt i all möjlig skadlig rök. Så jag får rengöra min mask var 30e minut så att jag ska se nånting ut genom glasen i skiten.  Men det får duga… På tal om mask så räknade jag alla gånger jag kunde ha blivit av med synen idag om jag inte hade använt mask. Kom fram till att 366 gånger så flög det upp slagg* i ögonskyddet.

*Slagg uppstår av metall vid smält- och värmningsprocesser och lägger sig som en hinna över din precis skapade svets, detta hackas bort med en slagghacka och det far och skvätter med en jävla fart omkring dig och ner i dina kläder och bränner som fan.

Inatt hade jag en märklig dröm då jag var tillbaks i tiden, till min allra första lägenhet och av nån anledning tänkte jag på en väldigt väldigt gammal internetpolare, en av de allra första, efter lite sökande i gamla comminitys och ICQ-databaser och epost adresser fick jag upp ett namn och givetvis fanns han på facebook. Kunde vara kul att tjöta lite grann med honom igen, vi var som varandras psykologer under den grova ungdomstiden.

William hade lite ont i magen igår kväll och Annika masserade hans mage och sen gjorde prutt-greppet på honom så att han skulle få ut  lite gaser… Han krystade och gnydde en stund sen fes han och några sekunder efter så utbrister han ”PHEW!!”. Det lät så äkta, och vi skrattade länge åt det.

Nä, nu måste jag skita…

”Det finns inget obehagligt med en tom lägenhet i sig men att ropa efter någon man vet borde vara där är obehagligt, för då ligger den personen död någonstans och man vet inte var. Så är det bara.”

Det är någonting jag har velat sagt själv men har inte kunnat forma meningen. John Ajvide Lindqvist gjorde det åt mig i ”By på höjden” (en av tio fristående berättelser från Pappersväggar). Jag brukar lyssna på en talbok när jag sitter på bussen och tåget till och från skolan. John Ajvide Lindqvists verk har verkligen imponerat på mig, allra helst de han läser själv (dvs. alla). Han har ett sånt underbart språk när han läser och man förstår ju hur han hade velat haft det sagt, så han läser exakt så som han har skrivit det. Det är bra. Jag har väldigt svårt för att lyssna på nånting annat nu när man är van vid John.

Nu han den äckliga vardagen uppenbarat sig igen. Sömnigt står jag och huttrar i kylan vid busshållplatsen kl. 05:40 och sen gå nån kilometer i skiten till skolan. Jag fantiserar om sommarmorgonar när man har fönstret lite på glänt och man hör fåglarna kvittra och solen steker igenom persiennerna och en sval vind av gräs och blommdoft sveper in  igenom sovrummet. Åh. Eller Fjärsbo. Man vaknar ungefär så som jag beskrev, fast man hör ljudet av frukost som dukas fram på undervåningen av nån hurtbulle. Vanligtvis Fia. Sen bara gå ut, i solen, i vilka gamla trasor som helst och bara njuta av sommaren. Kanske gå ner till jölen och känna på vattnet, kanske t.om. hoppa i för att piggna till…

Ge mig sommar!

På jobbet, skolan, whatever går det bara bra. Idag fick Andreas leka lärare när nya aspiranter började på kursen. Jag och en annan kille som började samtidigt som jag stod och tyckte synd om dem för att de fick börja med gas-svetsarna. Vi njöt faktiskt lite måste jag erkänna, för vi är så tacksamma för att vi slipper eländet. Tills en kille nickade åt mig att komma till honom och be honom hjälpa till att få igång svetsen, jag visade honom såklart, men jag tror att språket krockade lite. Han var väl alban eller nåt och verkade inte som han hade varit i Sverige så länge. Så det vart bebisspråk ”Deeen liiiiilllaaaaa blåååååa lååågan ska varaaa sååå liiiiiten som mööööjlllligggt. Det ärrrr kärnlågan”. Det var lönlöst och jag hade ingen makt över vårt missförstånd så jag gav helt enkelt upp. Låtsades vara upptagen med nånting annat och överlät honom till någon annan efter en stund av missförstånd.

Idag fick jag låna en slant av Bagarn till lite frukost och käk, jag hade i ren panik sprungit mot bussen imorse och glömt frukost, matlåda och plånbok! Så idag blev det långhare med potatis! Vad nu en långhare är för nåt är utöver mitt förstånd. Finns det kortharar och mellanharar också? Den som vet; välkommen att förklara.

Nu ska vi kanske se film, Australia eller The Day The Earth Stood Still (den har inte Annika sätt och den ser jag gärna igen)

Madagascar – Escape 2 Africa, 2008 med Ben Stiller, Chris Rock mfl. av Eric Darnell & Tom McGrath

Ja, jag tittar på tecknat! Madagascar 1 var ju helskön, pingvinerna är suveräna! Finns inte mycket att säga. Ettan var ju klart bättre, men den här var underhållande också.